Moderna ord

Många moderna förnyar, förbättrar och förgyller språket. En del av oss är snabba med att börja använda nya ord – inte bara sådana som behövs för nya företeelser, som foppatoffel, utan också sådana som skulle gå utmärkt att beskriva med äldre ord. Nu kan vi säga att programmet är sjukt roligt eller att vi dissar den där konferensen. Men det innehållet kunde vi förmedla även tidigare, med andra, äldre ord.

Och de gamla orden, och framför allt de gamla idiomen, har verkligen något vackert över sig. Tänk bara på att ”ha andan i halsen”, ”komma som ett brev på posten” och ”stöta på patrull”.

Moderna ord slår ut gamla?

Vi är kluvna till nya ord och uttryck som kommer in på bekostnad av gamla. Alltså homonymer, som det kallas när två ord skrivs eller uttalas likadant men betyder olika saker. Om någon idag säger att sjön suger är det inte längre troligt att samtalspartnern börjar duka upp limpmackor och varm choklad. Det har också blivit lite tveksamt att tala om ett grymt krig, eftersom man riskerar att bli tagen för en halvsjuk stridis som frossar i blod och våld. Och om det skulle strömma skön musik från en Mälarö kyrka idag är det inte omöjligt att upphovsrättspolisen kommer och bötfäller församlingen.

Då är det tryggare med homonymer som inte tillhör samma ordklass. I det förra numret av Språktidningen kunde vi läsa om det nya verbet bibba. Bibba innebär att dricka vin ur en bag in box. Som bekant är bibba också ett substantiv som betyder bunt eller samling. Men de båda orden konkurrerar inte på samma mark. Om någon tar med sig en bibba böcker så är det inte troligt att någon tolkar det som att den kommer med något slags intellektuellt bokvin. Det nya ordet tar alltså inte ut det gamla.

Gamla fraser byts ut mot nya, på gott och på ont. Men så länge vi kan bör vi både ta till oss nya uttryck och fortsätta att använda ord även i den gamla betydelsen:

  • Värsta – som i det var mitt i värsta julruschen.
  • Fett – som i han har det inte så fett.

 

Man måste inte låta det nya användningssättet ta ut det gamla.

 

Språkbrevet nr 9 2008