Lucka 3: Varför sjunger vi äro?

Lucka 3: Varför sjunger vi äro?

”Släckta äro ljusen, äro ljusen” sjunger vi glatt om tiden när midnatt råder. Men varför sjunger vi ett o i slutet av ”äro”? Jo, ”äro” är en gammal pluralform av verbet ”är”. Förr i tiden böjde vi nämligen verben efter om det var en eller flera som gjorde något.

I dagens svenska ser verbet likadant ut oavsett om det är en eller fler som gör någonting. I de här meningarna är verben ”våga” och ”är” likadana i singular och plural:

Singular: Jag vågar inte hälsa på tomten.
Plural: Vi vågar inte hälsa på tomten.
Singular: Ljuset är släckt.
Plural: Ljusen är släckta.

Men så har det inte alltid varit. I talspråk försvann de långt tidigare, men fram till slutet av andra världskriget fanns pluralformer av verb kvar i det svenska skriftspråket:

Singular: Jag vågar inte hälsa på tomten.
Plural: Vi våga inte hälsa på tomten.
Singular: Ljuset är släckt.
Plural: Ljusen äro släckta.

En bok som tydligt illustrerar att pluralformerna fanns kvar längre i skrift än i tal är Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige. Där har nämligen den berättande texten plurala verbformer, men inte dialogen – det skrivna talspråket!

Att vi sjunger att ljusen äro släckta är alltså för att det är en gammal sång och att vi sjunger en äldre variant av svenska språket. Sådana här gamla varianter är särskilt vanliga i julsånger – kanske för att vi blir lite extra traditionella när det lackar mot jul!

Gå vidare till lucka nummer 4!