Lucka 17: Varför sjunger vi att vi ”tackom”?

Lucka 17: Varför sjunger vi att vi "tackom"?
Vi tackom nu så gärna, sjunger vi glatt när vi sjunger om Staffans apelgrå fåle. Men varför sjunger vi tackom? Jo, tackom är ett gammalt sätt att säga ”vi tackar”.

I en tidigare lucka berättade vi ju om pluralformer av verb – att vi sjunger släckta äro ljusen i stället för släckta är ljusen. Nu går vi ännu lite längre tillbaka i språkhistorien och rör till det extra mycket i era grammatiska hjärnor. För om vi backar några århundranden till så räckte det inte med att markera om det var en eller flera som gjorde något. Det spelade också roll vilka de där fler var – om det var vi, ni eller de.

I dag ser ju verbet likadant ut oavsett vem det är som gör det. I de här meningarna är verbet ”tackar” alltid i samma form.

  • vi tackar tomten för julklappen
  • ni tackar tomten för julklappen
  • de tackar tomten för julklappen

 

Men det hade låtit supertokigt för svenskarna förr! Kanske hade de muttrat något om språkligt förfall. Så här skulle ett ordentligt tackande se ut!

  • vi tackom tomten för julklappen
  • i* tacken tomten för julklappen
  • de tacka tomten för julklappen

 

Svenskan var långt ifrån ensam om detta, och flera språk är fortfarande konstruerade så. Spanska, till exempel, där ”att tacka” heter ”agradecer”:

  • (nosotros) agradecemos Papá Noel para el regalo de Navidad
  • (vosotros) agradecéis Papá Noel para el regalo de Navidad
  • (ellos) agradecen Papá Noel para el regalo de Navidad

 

*Oj, här är det ett korrfel! tänkte ni kanske. Men icke sa nicke. På tiden när den här historien utspelar sig hette det faktiskt i och inte ni. Att ordet förvandlades till ni berodde på att ingen hade tvättat öronen, så alla hörde fel. I frågor vände man nämligen på ordföljden. Om jag frågade några om de ville ha en vit jul sa jag Viljen i ha en vit jul? Med det där mellanslaget mellan n:et i viljen och i syntes ju bara i skrift, det hördes inte i tal. Så viljen i blev vilj ni. Och på den vägen är det.