Grejen med grammatik
Det är bra att vara allmänbildad – det är de allra flesta överens om. Men när det gäller vissa områden är det inte lika självklart. Som språkexpert kan jag ibland ana ett koketteri hos kommunikatörer och journalister när det gäller grammatik: ”Jag är så här duktig på att skriva utan att kunna någon grammatik alls.” Möjligen vill de med detta få etiketten naturbegåvning. Men tyvärr – så gott som alla människor är naturbegåvningar när det gäller att lära sig att använda språket och att ha en inre grammatik på det egna modersmålet. Så det gör dig inte unik.
Det är dags för en attitydförändring hos alla som arbetar med språk och skrivande. Jag menar inte att man måste kunna rabbla starka och svaga verb i sömnen eller kunna ta ut satsdelar med djärva drag. Jag menar att man ska kunna grundläggande terminologi, veta skillnaden mellan ordklasser och satsdelar och känna igen en fullständig sats. Med det kommer man ganska långt.
Vad är grejen?
När jag är håller skrivkurser på arbetsplatser behöver jag förklara textbindning eller diskutera meningsbyggnad med uppdragsgivare och kursdeltagare. Annars kan de inte dra slutsatser om liknande konstruktioner. Men det är svårt när vi inte kan diskutera på ett teoretisk plan, utan är hänvisade till att diskutera just den här texten.
”Jag kan språket, det går väl bra utan grammatik.” Nej, det gör ju inte det om jag inte kan prata med dig om att meningen är svårläst för att den har för många bisatser. Eller om du inte kan berätta för din kollega att everybody är ett singulart pronomen när han ständigt använder det tillsammans med den plurala verbformen have. Grundläggande grammatikkunskaper ger diskussionen djup och gör att man kan tillämpa lärdomen om en konstruktion även på andra texter.
Leave a Reply