Enkla knep för att följa skrivreglerna

Vi språkkonsulter kan naturligtvis nästan alla skrivregler och  grammatiska regler som ett rinnande vatten. Vi  känner dessutom intuitivt vad som är rätt och fel i språket… Nej, riktigt så är det inte. Ibland kan till och med vi behöva enkla knep som hjälper oss hitta rätt i språkdjungeln. Här är några.

De eller dem – det är frågan

Det är ibland svårt att veta när man ska skriva de och när det ska stå dem. Båda orden uttalas av de flesta [dåm]. Att säga att de är subjektsformen och dem objektsformen hjälper kanske inte? Då finns det ett enkelt knep att ta till: byt ut de mot du och dem mot dig så klarnar det! Till exempel: Konsulten gav diplom till dem (dig) eftersom de (du) hade läst artikeln.

Huvudsats och bisats prövas med inte

Man känner igen bisatser genom att de alltid har rak ordföljd. Det vill säga att subjektet kommer före predikatet. Jaha, men vad betyder det? Till att börja med är subjektet är oftast ett substantiv (men kan också vara ett pronomen). Predikatet är det böjda verbet. Låt oss ta en enkel mening: Katten spinner. Nu vill vi ta reda på om detta är en bisats eller en huvudsats.

Katten är subjekt och spinner  är predikat. Då provar vi med att sätta in ordet inte i satsen. Om ordet inte kommer före predikatet så är det en bisats.

Katten spinner inte.

Här har vi således en huvudsats.

Däremot: Hunden tittar på katten, som inte spinner. Bisats således.

Var är du och vart är du på väg?

Ibland ser (och kanske framför allt hör) man formuleringar som ”Vart var du på semestern?”. Det är ju inte riktigt korrekt. Men hur vet man när man ska säga var och när man ska säga vart? För att veta vilket som är rätt kan man pröva att svara med där och dit. Det ena anger riktning, det andra anger plats.

  • Vart åkte du på semester? Dit.
  • Var bodde du på semestern? Där.

 

Om du har egna exempel på snårigheter i språket som du skulle vilja ha en tumregel för kan du skriva till oss och fråga. Vi tar gärna upp det i ett annat språkbrev. Om vi kan.

 

Språkbrevet nr 3, 2005