Äter du ensam eller själv?

Ibland tycker vi att språket förändras så snabbt och att det hela tiden kommer in nya ord och vändningar. Men för det mesta går det inte så fort som man tror. Användningen av orden själv respektive ensam har länge varit i förändring.

Självständig eller eländig?

Ursprungligen har orden ensam och själv lite olika användningsområden. Vi använder konstruktioner med själv för att understryka att vi utför en handling utan hjälp. Det går utmärkt att använda konstruktioner med själv även om flera personer är inblandade: Syskonen gjorde hela renoveringen själva. Det vill säga de anlitade inga hantverkare för att hjälpa till, alternativt tog ingen ekonomisk hjälp av föräldrarna.

Men sedan säkert 30 år tillbaka använder många själv för att tala om att de gjorde något utan sällskap, till exempel Jag gick på bio själv i onsdags. Det som bidragit till den nya funktionen är troligtvis att ensam har så mycket negativa associationer. Det är lite sorgligt att inte ha någon att gå på bio med, och så använder man själv för att understryka att man inte kände sig ensam bara för att man inte hade sällskap. Ordet själv ingår ju också i självständig, som för det mesta har en mycket positiv laddning. Själv är självvald ensamhet, medan ensam är påtvingad ensamhet, skulle man kunna säga.

Självvald ensamhet

Det påtvingade verkar dock bara gälla när möjligheten till sällskap finns eller för aktiviteter som de allra flesta gör i sällskap med någon annan. I vissa sammanhang blir ensamheten en lyx och då blir inte behovet av att använda själv så stort, till exempel Jag satt ensam och mediterade eller Jag var helt ensam i tunnelbanevagnen.

Många irriterar sig på den nya funktionen för själv och känner sig lite berövade på ordet ensam. De vill kunna säga Jag gick ensam på bio utan att samtalspartnern börjar tycka synd om dem och föreslår ett konto på en dejtingsajt. Men egentligen finns det inga skarpa gränsdragningar mellan de två användningarna av själv. Tänk dig att du och din partner har planerat ett biobesök tillsammans med ett annat par. Så ställer ert sällskap in på grund av barnvaktsproblem, och du säger: Äsch, då går vi väl själva! Däri ligger antagligen båda betydelserna av själv. Dels klarar ni att ha en trevlig biokväll själva, dels går ni utan sällskap. I det här läget skulle det snarare kännas fel att utbrista Äsch, då går vi väl ensamma! Det skulle bli lite som ensamma hemma, det vill säga utan övervakning. Så där är de inarbetade betydelserna av själv och ensam nästan omvända.

Språket rör sig långsamt

Oavsett vad man tycker om den här förskjutningen i språket är det intressant att konstatera hur långsamt språkförändringar ändå går. De flesta tycker antagligen att den förskjutning som jag har talat om här är en ny företeelse i språket. Ändå har en hel generation hunnit födas, växa upp och skaffa egna barn under tiden. Och antagligen kommer vi fortsätta att tycka att det fortfarande är nytt när deras barn har vuxit upp och skaffat barn. Vi har inte svårt att lära oss nya ord under en livstid, men vi har väldigt svårt att ändra på något som vi lärt oss och som vi uppfattar som korrekt språkanvändning. Och så har det nog alltid varit.