Språkliga kulturkrockar i Kina

Förra året gick jag en lärarkurs i Peking tillsammans med en hel klass kinesiska lärare. Det var mitt livs första besök till Kina och allt var otroligt spännande. Jag hade läst guideboken noga och var beredd på att mycket skulle vara annorlunda för mig som europé, och visst var det det – det högljudda spottandet på gator, huktoaletterna och den stenhårda sängen i mitt hyrda rum var det jag märkte först. Men när jag träffade min klass upptäckte jag många andra saker som inte hade stått i guideboken.

Sol och marknad i Peking

Du är tjock

”Vilka är mina svagheter som lärare?” frågade vår kanadensiska lärare andra dagen av kursen. Jag började fundera på om hans långsamma sätt att prata kunde vara en svaghet ibland. Men så fick en i klassen ordet: ”Jo, en sak som jag har tänkt på är att du är överviktig. Och du är ganska kort också. Ditt yttre är inte så bra.” Jag häpnade! Vad hade det med hans egenskaper som lärare att göra? Men när jag tittade runt i klassen så nickade alla medhållande, och läraren verkade ha varit beredd på att någon skulle ta upp hans vikt. ”Jag skadade mitt knä för några år sedan och sedan dess har jag inte kunnat hålla mig i form, men du har rätt att jag måste förhålla mig till mitt utseende som lärare!” Jag fick lov att hålla förvåningen för mig själv.

När jag pratade med läraren efter lektionen sa han att det helt enkelt inte är konstigt i Ostasien att diskutera någons utseende så ogenerat. Han bor och jobbar i Sydkorea, och där är utseendefixeringen ännu mer tillspetsad ur mitt och hans västerländska perspektiv. Men i och med att han var medveten om den här kulturskillnaden så kunde han bemöta det väldigt bra. Och förmodligen ta åt sig mindre!

Har du ätit?

Senare under kursen berättade läraren om sin koreanska fru och att hon alltid frågar om han har ätit. I början förstod han ingenting utan trodde att hon ville äta med honom. Medan hon i sin tur blev sårad över att han aldrig frågade om hon hade ätit – ”mina andra pojkvänner frågade alltid om jag hade ätit!”. Men när han insåg att det var en hälsningsfras, att det är samma sak som att fråga ”hur är det?” eller ”hur har din dag varit?”, så förstod han. Klart att flickvännen blir ledsen om pojkvännen aldrig är intresserad av hur hennes dag har varit! Den hälsningsfrasen är också vanlig i Kina. För mig förklarade han att bristen på mat har varit så central i de här kulturerna att det fortfarande är viktigt att höra om personen man pratar med har fått äta i dag.

Genast klack det till i mig. Jag kom på att en av mina klasskompisar frågade ”har du ätit?” när vi sågs för att gå på konsert en helg, och jag blev glad över middagsinbjudan eftersom jag inte hunnit äta. Men när jag frågade om hon ätit sa hon förstås ja. Men varför frågade hon då om jag ville äta…? Det som hade varit en lite förvirrande situation blev nu plötsligt logisk.

Huktoaletter och gatuspottande i all ära, men det jag nog minns tydligast av mötet med Kina är dessa små språkliga kulturkrockar som jag inte hade väntat mig. Och inte ett ord om dem i guideboken! Jag lärde mig att vara beredd på att kulturella skillnader kan visa sig när man minst anar det, och att ta dem för vad de är.

Lär dig att förhålla dig till en annan språklig kultur

Om du vill lära dig mer om att förhålla dig till en annan språklig kultur så finns det platser kvar till vårt seminarium om interkulturell kommunikation den 2 juni. Där tar vi bland annat upp kulturkrockar. Läs mer om seminariet